Trädets figur i tingen — om korsets form i skapelsen (Joh 12:28–36)

Efraim Syriern, som stod i din egen tradition för sexton sekler sedan, skrev något som knappast låter sig glömmas när man hört det: en fågel som viker in sina vingar och vägrar korsets enkla form kan inte flyga — luften bär henne inte förrän hennes vingar bekänt korset. Ett skepp som spänner ut sitt roder tvärs över kölen och reser sin mast mot rån har redan, utan att veta det, byggt in korset i sig; först då öppnar sig havet. "Om skeppet tillhör en jude," tillägger Efraim med milt allvar, "blir han omedvetet tillrättavisad av sitt eget verk." Korset är inte i första hand en idé. Det är en figur nedskriven i skapelsen.

Detta är en märklig sak att säga på Korsets upphöjnings dag. Vi är vana att tänka på upphöjelsen som en handling — trät restes, kroppen lyftes, ett skådespel började. Men när Jesus i Johannes tolfte kapitel säger "när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig", talar han inte bara om ett ögonblick utan om en form. Åhörarna förstår honom inte, och deras oförståelse är rörande mänsklig: de har lärt sig att Messias förblir för evigt, alltså kan han inte "upphöjas" på det sätt Jesus antyder. De hör ordet i dess gamla betydelse — status, tron, seger. De hör inte att han beskriver hur verkligheten faktiskt är fogad samman.

Läs sedan Andra Moseboken: folket kommer till Mara och kan inte dricka, ty vattnet är bittert. Herren visar Mose ett träd, och när det kastas i vattnet blir det sött. Den syriska traditionen har alltid läst denna scen med korset i blicken — inte som en fyndig allegori utan som något djupare: bitterhetens vatten blir drickbart först när en trädform sänks ned i det. Ordspråksbokens visdom kallas "ett livets träd för dem som griper tag i henne", och skriftens vittnesbörd binder dessa träd samman till en enda gestalt. Träet i Mara, livets träd i Eden, korsets trä på Golgata — samma vertikala rörelse som möter vår horisontella törst.

Därför är Paulus dårskap i Första Korinthierbrevet ingen trotsig irrationalism. "Vi predikar Kristus korsfäst" — dårskap för grekerna, anstöt för judarna — inte för att korset motsäger förnuftet, utan för att det överskrider den sortens förnuft som mäter allt efter storlek och styrka. Gregorios av Nazianzos beskrev inkarnationen som en surdeg lagd i hela degen: Kristus "enar det fördömda till sig själv och löser det ur fördömelsen, blir allt för alla, allt vad vi är, utom synden". Korset är denna surdegs form i degen. Det arbetar inifrån och omfördelar tyngden i alla ting.

Vad betyder detta för dig, denna söndag? Kanske detta: gå genom din dag och lägg märke till var du viker in dina vingar. Var du krymper ihop för att skydda ett litet gott och därför inte längre kan flyga. Var din tunga är, som Gregorios en gång sade om sin tids polemiker, "vig och skarp" medan händerna knappt rört sig. Sträck ut armarna en gång, konkret, någon gång under dagen — inte som ett fromt tecken utan som en påminnelse om att också din kropp är byggd efter en figur, och att denna figur är trädet som gör bittert vatten sött. Att upphöja korset är inte att fira en symbol. Det är att bekänna att verkligheten själv har en form, och att denna form är kärleken som sträcker sig åt båda hållen tills allt dras till den.