Vad är ditt namn? — om att återfå sin person ur mängdens röster (Mark 5:1–20; Gal 1:1–10)

Det är en av de märkligaste frågorna i evangelierna. Jesus har just stigit i land i gerasenernas område, och emot honom rusar en man vars liv är ett enda långt skri bland gravarna. Ingen har kunnat binda honom, ingen har kunnat tämja honom. Och det första Jesus säger till honom är inte "var stilla" eller "far ut", utan en fråga så mänsklig att den nästan gör ont: *Vad är ditt namn?* Mannen kan inte svara. Där, mellan klipporna och de dödas boningar, upptäcker han att han inte längre vet. Det som stiger upp ur honom är inte ett namn utan en folkmängd: "Legion, för vi är många."

Här öppnar Markus en avgrund som är djupare än demonologin. På östkyrkligt språk skulle man säga att mannen har förlorat sin *hypostas* — sin person — under trycket av allt som har tagit rum i honom. Han är inte längre någon, han är många. Gregorios av Nazianzos har påmint oss om att vi inte kan nå fram till Gud med tillräckliga positiva ord, bara med negationer och bilder; vi är hänvisade till att tala om honom "figurativt", och att glömma bort det är själva idolatrins rot. Det gäller också människan. När vi låter oss namnges av rösterna — av kulturens omdömen, av fruktan, av dem som förväntar sig något av oss — blir vi till avgudabilder av oss själva. Vi tror att vi *är* det vi ständigt hör om oss. Legion.

Thomas av Aquino säger något som lyser upp scenen: människan kallas till Guds avbild inte därför att hon i sig själv är en bild, utan därför att Guds bild är intryckt i hennes sinne, "liksom ett mynt bär kungens bild." Mannen bland gravarna är ett mynt vars prägel slitits nästan bort av händer som inte var Guds. Och Jesus, som ser myntet, frågar efter den ursprungliga inskriften. *Vad är ditt namn?* — det är samma fråga som Skaparen ställde i lustgården när han ropade *var är du?* Det är den fråga som varje dop viskar över ett litet huvud: du har ett namn som är ditt, inför Gud.

Paulus, i inledningen av Galaterbrevet, står inte vid en grav men i en likartad strid. "Söker jag nu människors gunst — eller Guds?" Han vägrar att låta evangeliet, och därmed sig själv, byta färg beroende på vem som betraktar honom. Johannes Chrysostomos ser klart vad som står på spel: apostelns värdighet är att inte kunna köpas av tillrop. Det är samma frihet som den botade mannen får smaka när han slutligen sitter *klädd och vid sina sinnen* vid Jesu fötter — inte ute på bergen, inte skrikande, utan sittande. Personen har återvänt. Han är en igen. Att sitta stilla är för honom nu en teologisk händelse.

Kanske behöver vi idag med sansat mod fråga oss vilka röster som har fått namnge oss. Inte bara de stora — det finns också en tystare legion: den där kommentaren från fjärde klass som fortfarande definierar hur du ser ditt ansikte, den där rollen på jobbet som blivit din hud, den där diagnosen som blev ett efternamn. I en liten notis den här veckan bad unga i utsatta områden vuxna om något förvånansvärt enkelt: *fråga oss vad som händer.* Barnen vet vad Jesus vet — att bli namngiven av någon som älskar dig är att bli räddad från gatans röster. Detsamma gäller oss. Jesus skickar den botade tillbaka hem, inte in i båten. Ditt namn ska bäras just där du bor. Sätt dig ner idag, om så bara en minut, och låt honom fråga.