Stenen som inte var kvar — om förundran och det ofattbara (Mark 16:1–8; Matt 21:33–42)

De gick i gryningen med kryddor i händerna och en enda praktisk fråga på läpparna: *Vem ska rulla bort stenen åt oss?* Det är en av evangeliernas mest mänskliga meningar. Kvinnorna hade förberett sig för det de trodde skulle möta dem — en död kropp, en tung sten, den sista tjänsten åt någon de älskat. De hade inte förberett sig för att stenen inte skulle vara där. Det finns en särskild sorts skräck i att komma fram till det man förväntat sig och finna att verkligheten redan har flyttat sig. Markus säger att de flydde, skälvande och ur sig själva, *ekstasis* på grekiska — bokstavligen "utom sig". De sa ingenting till någon, för de var rädda. Så slutar det äldsta evangeliet: inte i triumf, utan i en darrande tystnad.

Detta är, tror jag, ett av Skriftens mest ärliga ögonblick. För uppståndelsen är inte i första hand en lösning; den är en förundran som spränger våra kategorier. Gregorios av Nazianzos påminner oss om att "Guds natur ligger bortom människans förmåga att förstå. Vi kan visserligen veta *att* Gud är genom att betrakta världen omkring oss, men vi kan inte finna ut *vad* han är." Vi är dömda till en språkets fattigdom inför det heliga. Och kanske är det just därför Markus lämnar oss vid den tomma graven med skälvande kvinnor — för att skydda mysteriet från vår iver att förklara det. Innan vi förkunnar måste vi darra. Innan vi förstår måste vi stå kvar i det ofattbara.

Och här möter Matteus 21 oss med en annan bild av samma paradox. Vingårdsägaren har sått, byggt torn, grävt press, väntat. Han sänder tjänare, och till slut sin son. Sonen kastas ut ur vingården och dödas — och sedan säger Jesus, med ett citat från Psalm 118 som måste ha smakat både bittert och underbart: "Den sten som byggnadsmännen förkastade har blivit en hörnsten. Detta är Herrens verk, och underbart är det i våra ögon." Lägg märke till orden: *underbart i våra ögon*. Det förkastade blir det bärande. Det vi kastat ut ur vingården är det som håller hela byggnaden uppe. Och vi märker det ofta först när vi kommer med våra kryddor i gryningen och upptäcker att stenen är borta.

Det är en teologi för sörjande. När Fagersta i veckan samlades i Vilhelminaparken med ljus och blommor efter det som hänt på Brinellskolan, sa landshövdingen att det kom "en iskall vind med mörker, sorg och död". Det finns inga fromma ord som fyller det tomrummet. Men det finns ett evangelium som vågar möta oss där — inte med förklaringar, utan med en tom grav och ett bud: *han går före er till Galileen.* Det som förkastades, det som slogs sönder, det ofattbara — Gud arbetar där, i det vi inte förstår. Johannes Chrysostomos skriver om lärjungarna på förklaringsberget att "häpnaden kom över dem från alla håll, och de föll ner både i fruktan och i tillbedjan på samma gång". Fruktan och tillbedjan är inte varandras motsatser. De är ofta samma rörelse i själen.

Paulus avslutar sitt brev till korintierna med orden: "Vaka, stå fasta i tron, var modiga, var starka. Låt allt hos er ske i kärlek." Det är vad man säger till människor som just nu bär något de inte förstår. Var kvar. Låt darrandet vara. Ta emot budet att gå vidare till Galileen, även när du inte vet vad du ska säga. Mottaglighet är kanske trons svåraste form — att bära det som ges oss, även när det spränger våra förväntningar. Stenen är inte där du lämnade den. Gå.