Sorteringens frestelse — om domarbrädan vi inte äger (Matt 13:36–43; 1 Kor 3:18–23)

Det finns något nästan besvärande med hur explicit Jesus blir i dagens evangelium. Här, bakom stängda dörrar, borta från folkmassan, lämnar han sina lärjungar en tolkningsnyckel så tydlig att man kan hänga upp den på väggen: sädesmannen är Människosonen, åkern är världen, det goda utsädet är rikets barn, ogräset är den ondes barn, skörden är tidens slut, skördemännen är änglarna. Det är en av få gånger Jesus talar utan gåta. Och just därför bör vi vara försiktiga. För så snart vi har nyckeln i handen börjar den klia. Vi vill använda den. Vi vill sortera.

Här skär Paulus tvärs över vår iver med en av sina spetsigaste satser: "Låt ingen bedra sig själv. Om någon bland er tycker sig vara vis i denna världen, låt honom bli en dåre, för att han skall bli vis" (1 Kor 3:18). Världens vishet — förmågan att skilja, kategorisera, avgöra vem som är vem — visar sig vara dårskap inför Gud. Paradoxen är knivskarp: Jesus *ger* oss allegorin, men Paulus varnar oss för att bli allegorins domare. Nyckeln är eskatologisk, inte administrativ. Den är till för att vi ska förstå tidens form, inte för att vi ska börja peka ut vem i vår församling, vår familj, vår grannskapstrappa som är vete och vem som är ogräs.

Gregorios av Nazianzos påminner oss i sin andra oration att Guds väsen är bortom människans fattningsförmåga: "Vi kan genom världen omkring oss förvisso veta *att* Gud är, men vi kan inte finna ut *vad* han är." Om detta gäller Gud själv, hur mycket mer gäller det inte hans dom över människohjärtan? Vi kan inte ens se botten på oss själva — hur skulle vi då kunna avgöra vad som växer i grannen? Johannes av Korset skärper udden: "Den själ som räknar med all sin kunskap och skicklighet för att komma till förening med Guds vishet, är höggradigt okunnig i Guds ögon." Sorteringsbegäret är, teologiskt sett, en form av gnosis utan kärlek — en vilja att äga det som bara Gud äger.

Och lägg märke till vad Paulus gör med tröst-strecket i samma andetag: "Allt är ert — vare sig Paulus eller Apollos eller Kefas, världen eller livet eller döden, det närvarande eller det tillkommande, allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud." Här öppnas något häpnadsväckande: när vi släpper domarbrädan förlorar vi ingenting — vi *får* i stället allt. Ägandet, klassificeringen, tillhörighets-kartorna vi ritar upp i huvudet är i själva verket små, snåla substitut för den vidsträckta gåva vi redan lever i. Den som måste veta vem som hör hemma och vem som inte gör det, har ännu inte förstått hur brett Kristus har famnat världen.

Så vad återstår att göra denna vecka? Kanske detta: att öva sig i att inte veta. Att möta människan framför dig — kollegan vars motiv du misstänker, släktingen du länge klassificerat, främlingen vars livsval du inte förstår — utan att först sortera. Att låta åkern vara åker, med all sin oreda av vete och ogräs som ännu inte är färdigmognat, och att lita på att skördetiden inte är din utan änglarnas. Thomas a Kempis skriver: "Då skall det visa sig att han var den vise i denna världen som lärde sig att vara en dåre och föraktad för Kristi skull." Kanske är den djupaste vishet vi kan bära in i denna dag just detta: att vägra veta vad endast Gud vet — och att i den okunnigheten hitta ett hjärta som äntligen kan älska utan att först ha dömt.